Min förlossning - Jag vill föda barn igen!

Jag är gravid!, Sanna

Kvällen innan vi åkte in, hajdo magen!

Allt började morgonen den 15/12 då vi fick åka in till förlossningsakuten för 4 gången denna graviditeten, allt på grund av mina kassa värden, migrän, eventuell havandeskapsförgiftning och en Sanna som nästan hade gått sönder fysiskt och psykiskt. Jag orkade inte mer och min kropp började säga ifrån. Kräktes konstant och hade en huvudvärk som var vidrig, mina armar och ben domnade bort och synen flimrade nästan konstant. Klarade inte av solen, åka bil när det är mörkt ute på grund av andra bilars ljus, att kolla på en glittrande gran eller att öppna datorn då det direkt triggade igång ett migränanfall. Gick i slutet på kontroller hos min barnmorska 2-3 gånger i veckan för att hålla koll på mina värden som var bra ena dagen och katastrof andra dagen. Väl på förlossningsakuten bestämde läkaren ganska snabbt att vi skulle sätta igång mig - då var jag i vecka 38+4. Det kändes som en lättnad, att snart är detta helvete över - men blev också livrädd för började läsa om igångsättning och vad folk vart med om, akuta snitt, sugklocka och klipp. Allt detta samtidigt som att jag kände mig helt slut på energi, hur fan skulle jag klara av en förlossning med denna minimala kraft som fanns kvar.

Incheckad och så pirrig

Den 17/12 kl 08.00 checkade vi in på Specialist förlossningen på Östra Sjukhuset i Göteborg för att bli igångsatt. Pirriga som satan och jag hade en puls på 120 när dem började kontrollera mig där på morgonen. Pulsen fick dem ta på mig en stund senare igen och då var den lite mer sansad. Dem undersökte mig och min tapp var varken mjuk eller öppen något så vi fick börja med igångsättningstabletter (man tar 8 st totalt per omgång och en tablett varannan timme). Den dagen gick ganska fort men ingenting hände, vi bara väntade och väntade på att något skulle hända. Dem beslutade för att pausa för natten så vi kunde samla kraft till kommande dag då en ballongkateter skulle föras in i min livmordertapp!

Den 18/12 är dagen jag trodde att vi skulle få föda barn! Läkaren sätter in en ballongkateter i mig på morgonen och att sätta in den känns ungefär som att sätta in en spiral, det gjorde ont men man löser det. Det som kom därefter var dock det värsta jag vart med om i hela mitt liv. Det kändes som att jag skulle gå sönder och jag är ganska smärttålig men helvete vad detta gjorde ont. Något som jag nu i efterhand tycker var det absolut jobbigaste på alla dessa dagar, jobbigare än att krysta ut en bebis.

Läkaren beslutade för att ta ut ballongkatern då den kunde ha hamnat fel, därav smärtan. Men att få höra det efter att ha tagit värkar från den i flera timmar kändes så surt. Tillbaka på ruta 1 och ytterligare en omgång av igångsättningstabletter skulle påbörjas. vilket som också gjordes!

Kändes som att jag låg på CTG hela tiden!!

Den 19/12 hade jag på morgonen 5 tabletter kvar att ta vilket som gjordes den dagen, på kvällen skulle ytterligare en ballongkateter sättas in. Det var jobbigt som fan men tog mig igenom det, plus att jag denna gången fick morfin som smärtstillande och om du som läser detta ska bli igångsatt på detta sätt så be om smärtstillande innan - för alla gör det inte så ont och vissa känner knappt av den men får du ont så stå på dig om att du vill ha smärtstillande!

Resten av denna dagen är så lång, ingenting händer och jag började helt ärligt ställa in mig på att bli snittad. Fick massa bra pepp av både Calle och våran barnmorska som jobbade kvällsskiftet vilket som verkligen hjälpte. Men jag hade ont och var helt slut.

Den 20/12 på förmiddagen åker ballongkatetern ut och denna gången hade jag öppnat mig 3-4 cm, vi fick information om att dem ska försöka få tag på ett förlossningsrum till oss så man kan ta hål på vattnet för att sedan köra igång på riktigt. Jag grät så mycket av lycka här, kunde inte tro att det var sant. Efter alla dessa dagar är vi äntligen igång på riktigt.

Fick en köpp efter att vi tagit hål på vattnet!

Runt 17.30 tog dem hål på vattnet och jag började få värkar av mig själv ganska direkt efter vilket som var helt underbart. Var så lycklig över att min kropp började jobba av sig självt. 2 timmar senare och jag var öppen ca 5 cm fick jag värkstimulerande dropp för att skynda på det lite och jävlar vad värkarna smällde till när jag fick det - fick lustgas direkt och bad om EDA kort där efter. Minns att jag efter detta inte tog mer lustgas på några timmar utan att det räckte med EDAn som vi fyllde på så fort man kunde! För mig var det så viktigt att inte låta något stanna av på grund av smärtstillande vilket jag verkligen gjorde klart för min barnmorska så hon ökade på droppet med värkstimulerande hela tiden och det kändes haha. Så att "man inte känner något med epidural!!" stämde inte alls för mig, kände fortfarande väldigt mycket men huden i mitt högra ben var bortdomnad, kanske hamnade EDAn snett?

Runt 01 var mina värkar så starka och kom nästan var annan/var tredje minut så att jag fick ta lustgas igen. Här blir allt väldigt luddigt för mig, kommer ihåg att både Calle och barnmorskan bara peppade sönder mig här, satt på pilates boll, hängde på gåställningen och gick runt med min droppställning och var nog rätt förvirrad haha. Här någonstans kände jag också ett jävla tryck nedåt när värkarna kom, sa det även till barnmorskan och ville att hon skulle kontrollera hur öppen jag var - hon ville vänta då hon antagligen inte trodde det var riktigt dags ännu men jag sa att nej nu måste du kolla!!! Kände liksom på mig att nått var på gång!

ca 02.00 - Rätt hade jag! Barnmorskan kollade på min beordran och "Sanna nu är det faktiskt dags att börja testa och krysta lite". Jag var öppen 10 cm och tappen var utplånad! Krystade i en timme, i sängen med ena benet uppe - jag som var inställd att typ föda på pall men detta kändes rätt där och då!

Den 21/12 03.36 kom han ut våran lilla kille. Jag trodde jag var helt tyst när jag krystade ut honom men tydligen så skrek jag som ett djur. Vid varje gång jag krystade och barnmorskan samt Calle sa "lite till lite till" så tog jag i ytterligare 5 sekunder när jag kände att jag inte orkade mer.Det absolut sjukaste jag vart med om i hela mitt liv! Kände verkligen direkt kärlek och var lyckligast i världen, kunde inte fatta att det var över och att våran son faktiskt låg på mitt bröst och inte i min mage. Moderkakan kom ut direkt efter och det kändes absolut ingenting.

Jag och Sam stannade på BB 1 natt innan vi fick åka hem <3 C fick inte vara med där PGA covid men hela tiden innan och på förlossningen!

Jag och en några timmar gammal Sam!

Min förlossning var verkligen allt jag kunnat önska mig, lättsam stämning, fick den smärtlindring jag önskade, allt gick ganska fort från det att vattnet gick tills det att han var ute. Hade en grym barnmorska som förlöste mig och Calle var ett otroligt stöd. Längtar faktiskt efter att få göra om det sjukt nog.

Och ni som har detta framför er är jag avis på! Att föda barn är det coolaste jag gjort i hela mitt liv!

Gillar

Kommentarer

Angelica
,

Gosigt att läsa eran berättelse ❤️ jag har bf sista mars och har de senaste dagarna blivit SÅ rädd för att föda vaginalt. Har varit inställd från start att jag vill snitta, aldrig tänkt på varför utan jag ska. Bara. Bli. Snittad. Nu har det slagit mig att det måste vara för att jag är så rädd och har varit rädd hela tiden för att föda vaginalt men bara inte vågat inse att jag är så rädd.... Ska till barnmorskan på måndag och måste prata med henne om hur vi ska gå till väga. Om jag på något sätt kan få bli snittad även fast det är första barnet. Senast jag var där så frågade hon hur jag kände och jag sa att jag inte tänkt på förlossningen så mycket så det känns varken dåligt eller bra men de senaste dagarna har jag inte kunnat somna på kvällarna för att jag tänkt så mycket på det. Jag är inte rädd för smärtan, har gjort en abort för drygt ett år sen och gick ju igenom en viss smärta då, utan det är nog mer komplikationerna efter förlossningen som skrämmer mig.....ååh gud vet inte varför jag är så himla rädd... Rädd för att få vara ensam också. Jag kommer. Inte. Klara. Mig. Utan min sambo där. Kommer vägra sova en natt ensam utan honom... Herregud. Har så många tankar om det här. 😩😩😩😩

Ally
,

Hej du! Det ska nog säkert gå bra! Som du själv säger, prata med din barnmorska. Jag sa till mig själv en gång att skulle jag nånsin ha barn, då är det snitt som gäller, för vill verkligen inte gå igenom allt vad vaginalt födande innebär. Nu har jag bestämt mig för att inte ha barn men det var så jag tänkte då. Och vet du, det är okej att känna så som du gör, det är normalt att vara rädd. Och det som är bra är att man faktiskt har ett val. Du har ju rätt att välja snitt om du absolut inte känner att du klarar av vaginalt födande. Lycka till verkligen!

Sandra
,

Håller med, att föda barn är det bästa som finns 🥰💪 känns som du hade en väldigt bra förlossning efter vattnet gick 😍 själv hade jag önskat att mina hade tagit lite längre tid så man hade kunnat återhämta sig och ta in att man föder barn.


Stort grattis till en super fin liten kille 🥰💙