Min dysleksi

Sanna

(Att knepa ihop denna texten har tagit flera timmar, att få ihop en röd tråd är extremt jobbigt men jag har gjort mitt allra bästa!)

Jag har diagnostiserad grav dyslexi och dyskalkyli.

I 13 år trodde att jag var "annurlunda" på ett dåligt sätt. Varför fick jag alltid läsa samma uppgift 10 gånger innan jag förstod vad jag faktiskt skulle göra och hur kunde jag alltid göra fel? Varför tog det sån tid innan jag förstod? Varför kunde jag aldrig få det betyget alla andra fick trotts att jag pluggat dubbelt så länge?

Varför antog alla att jag var "lat" eller "inte försökte"? Det är nog det värsta man kan säga till någon med dyslexi eller läs-och-skrivsvårigheter, att man inte försöker eller vill lyckas. För fy vad ont det gör att höra att man inte skulle försöka? När det sista man gör är att ge upp.

Min mamma har kämpat för en utredning för dysleksi ändå sedan jag började skolan. I efterhand har jag fått berättat att det är mer jobbigt för skolan att ansöka om utredning än att skicka eleven till skolans speciallärare. Så under hela min skolgång fick jag sitta mestadels hos olika specialpedagoger, men jag fick ändå inte den hjälpen jag hade (och har) rätt till att få. Jag fattade ju aldrig varför jag satt där? Det var ju ingen som någonsin nämnde dyslexi eller dyskalkyli?

Under mitt sista år på gymnasiet blev det jobbigt som fan. Jag skulle ta körkort (jag klarade uppkörningen så jag hade en viss tid på mig att lösa teoriprovet), skriva en vetenskaplig uppsats i juridik och klara resterande del av skolan och efter att ha kämpat som ett djur för att få godkänt i 13 år började orken ta slut. Jag hackade efter rejält och högen med icke godkända prov och inlämningar växte. Mycket körde ihop sig i skolan så jag fick en ny specialpedagog, Carina, utan henne hade jag inte tagit studenten.

Det tog mig ett besök hos henne innan hon förstod att jag varken var dum eller lat. Hon såg att jag jobbade med mina egna strategier som jag kommit på under mina skolår för att ta mig igenom skoluppgifterna. Carina tog sig verkligen ann mig och mitt problem, och hon gav sig inte - Sanna skulle ta studenten och så var det med det.

Jag fick en remiss till Alingsås lasarett för en utredning och med hennes hjälp pushade hon på det för att jag skulle få hjälp så snart som möjligt för att kunna vända min diagnos mot mina slutbetyg inför examen. Själva utredningen gick fort och det tog bara någon vecka innan jag fick min diagnos. Jag kände lättnad, för att jag tydligen inte var dum i huvudet. Men jag kände också ilska, vart var min hjälp? Jag hade antagligen haft dubbelt så bra betyg om jag fått den hjälpen som man som dyslektiker har rätt till? Istället fick jag kämpa mig igenom hela min skolgång.

Man kan inte bli av med dysleksi men man kan lära sig att leva med den. Man får hitta strategier som gör det lättare i vardagen.

Tror du att du har du dyslexi? Informera dina vänner, arbetskollegor och andra berörda på så sätt kommer dem inte bli arga om du gör fel! Jag t.e.x. läser eller räknar alltid fel på jobbet, därav ber jag oftast mina kollegor att kontrollräkna åt mig så det inte blir fel. Dyslexi/dyskalkyli är inget att skämmas för!

Och peppa dig själv istället för att trycka ner dig själv. Det är lätt att känna sig dum och "korkad" men dyslexi har inte med intelligensnivån att göra!

Dyslexi enligt wikipedia:

"Dyslexi är en varaktig funktionsnedsättning som innebär svårigheter med att läsa och/eller skriva. Funktionsnedsättningen beror på en störning i vissa språkliga funktioner som hindrar automatisering av ordavkodningen. Dyslexi är inte relaterat till intelligensnivå."

Anledningen till att jag skrev detta inlägget är för att att jag tycker att det är ett ämne man ska lyfta och inte skämmas över. Det kommer garanterat dyka upp tillfällen där ni tänker "oj, va hände här?". Men nu vet ni, så ser det lite tokigt ut ibland eller att det dyker upp någon särskrivning emellanåt så behöver ni inte oroa er! :) KRAM!

Bild från min student.

Gillar