Kvällen innan vi åkte in, hajdo magen!

Allt började morgonen den 15/12 då vi fick åka in till förlossningsakuten för 4 gången denna graviditeten, allt på grund av mina kassa värden, migrän, eventuell havandeskapsförgiftning och en Sanna som nästan hade gått sönder fysiskt och psykiskt. Jag orkade inte mer och min kropp började säga ifrån. Kräktes konstant och hade en huvudvärk som var vidrig, mina armar och ben domnade bort och synen flimrade nästan konstant. Klarade inte av solen, åka bil när det är mörkt ute på grund av andra bilars ljus, att kolla på en glittrande gran eller att öppna datorn då det direkt triggade igång ett migränanfall. Gick i slutet på kontroller hos min barnmorska 2-3 gånger i veckan för att hålla koll på mina värden som var bra ena dagen och katastrof andra dagen. Väl på förlossningsakuten bestämde läkaren ganska snabbt att vi skulle sätta igång mig - då var jag i vecka 38+4. Det kändes som en lättnad, att snart är detta helvete över - men blev också livrädd för började läsa om igångsättning och vad folk vart med om, akuta snitt, sugklocka och klipp. Allt detta samtidigt som att jag kände mig helt slut på energi, hur fan skulle jag klara av en förlossning med denna minimala kraft som fanns kvar.

Incheckad och så pirrig

Den 17/12 kl 08.00 checkade vi in på Specialist förlossningen på Östra Sjukhuset i Göteborg för att bli igångsatt. Pirriga som satan och jag hade en puls på 120 när dem började kontrollera mig där på morgonen. Pulsen fick dem ta på mig en stund senare igen och då var den lite mer sansad. Dem undersökte mig och min tapp var varken mjuk eller öppen något så vi fick börja med igångsättningstabletter (man tar 8 st totalt per omgång och en tablett varannan timme). Den dagen gick ganska fort men ingenting hände, vi bara väntade och väntade på att något skulle hända. Dem beslutade för att pausa för natten så vi kunde samla kraft till kommande dag då en ballongkateter skulle föras in i min livmordertapp!

Den 18/12 är dagen jag trodde att vi skulle få föda barn! Läkaren sätter in en ballongkateter i mig på morgonen och att sätta in den känns ungefär som att sätta in en spiral, det gjorde ont men man löser det. Det som kom därefter var dock det värsta jag vart med om i hela mitt liv. Det kändes som att jag skulle gå sönder och jag är ganska smärttålig men helvete vad detta gjorde ont. Något som jag nu i efterhand tycker var det absolut jobbigaste på alla dessa dagar, jobbigare än att krysta ut en bebis.

Läkaren beslutade för att ta ut ballongkatern då den kunde ha hamnat fel, därav smärtan. Men att få höra det efter att ha tagit värkar från den i flera timmar kändes så surt. Tillbaka på ruta 1 och ytterligare en omgång av igångsättningstabletter skulle påbörjas. vilket som också gjordes!

Kändes som att jag låg på CTG hela tiden!!

Den 19/12 hade jag på morgonen 5 tabletter kvar att ta vilket som gjordes den dagen, på kvällen skulle ytterligare en ballongkateter sättas in. Det var jobbigt som fan men tog mig igenom det, plus att jag denna gången fick morfin som smärtstillande och om du som läser detta ska bli igångsatt på detta sätt så be om smärtstillande innan - för alla gör det inte så ont och vissa känner knappt av den men får du ont så stå på dig om att du vill ha smärtstillande!

Resten av denna dagen är så lång, ingenting händer och jag började helt ärligt ställa in mig på att bli snittad. Fick massa bra pepp av både Calle och våran barnmorska som jobbade kvällsskiftet vilket som verkligen hjälpte. Men jag hade ont och var helt slut.

Den 20/12 på förmiddagen åker ballongkatetern ut och denna gången hade jag öppnat mig 3-4 cm, vi fick information om att dem ska försöka få tag på ett förlossningsrum till oss så man kan ta hål på vattnet för att sedan köra igång på riktigt. Jag grät så mycket av lycka här, kunde inte tro att det var sant. Efter alla dessa dagar är vi äntligen igång på riktigt.

Fick en köpp efter att vi tagit hål på vattnet!

Runt 17.30 tog dem hål på vattnet och jag började få värkar av mig själv ganska direkt efter vilket som var helt underbart. Var så lycklig över att min kropp började jobba av sig självt. 2 timmar senare och jag var öppen ca 5 cm fick jag värkstimulerande dropp för att skynda på det lite och jävlar vad värkarna smällde till när jag fick det - fick lustgas direkt och bad om EDA kort där efter. Minns att jag efter detta inte tog mer lustgas på några timmar utan att det räckte med EDAn som vi fyllde på så fort man kunde! För mig var det så viktigt att inte låta något stanna av på grund av smärtstillande vilket jag verkligen gjorde klart för min barnmorska så hon ökade på droppet med värkstimulerande hela tiden och det kändes haha. Så att "man inte känner något med epidural!!" stämde inte alls för mig, kände fortfarande väldigt mycket men huden i mitt högra ben var bortdomnad, kanske hamnade EDAn snett?

Runt 01 var mina värkar så starka och kom nästan var annan/var tredje minut så att jag fick ta lustgas igen. Här blir allt väldigt luddigt för mig, kommer ihåg att både Calle och barnmorskan bara peppade sönder mig här, satt på pilates boll, hängde på gåställningen och gick runt med min droppställning och var nog rätt förvirrad haha. Här någonstans kände jag också ett jävla tryck nedåt när värkarna kom, sa det även till barnmorskan och ville att hon skulle kontrollera hur öppen jag var - hon ville vänta då hon antagligen inte trodde det var riktigt dags ännu men jag sa att nej nu måste du kolla!!! Kände liksom på mig att nått var på gång!

ca 02.00 - Rätt hade jag! Barnmorskan kollade på min beordran och "Sanna nu är det faktiskt dags att börja testa och krysta lite". Jag var öppen 10 cm och tappen var utplånad! Krystade i en timme, i sängen med ena benet uppe - jag som var inställd att typ föda på pall men detta kändes rätt där och då!

Den 21/12 03.36 kom han ut våran lilla kille. Jag trodde jag var helt tyst när jag krystade ut honom men tydligen så skrek jag som ett djur. Vid varje gång jag krystade och barnmorskan samt Calle sa "lite till lite till" så tog jag i ytterligare 5 sekunder när jag kände att jag inte orkade mer.Det absolut sjukaste jag vart med om i hela mitt liv! Kände verkligen direkt kärlek och var lyckligast i världen, kunde inte fatta att det var över och att våran son faktiskt låg på mitt bröst och inte i min mage. Moderkakan kom ut direkt efter och det kändes absolut ingenting.

Jag och Sam stannade på BB 1 natt innan vi fick åka hem <3 C fick inte vara med där PGA covid men hela tiden innan och på förlossningen!

Jag och en några timmar gammal Sam!

Min förlossning var verkligen allt jag kunnat önska mig, lättsam stämning, fick den smärtlindring jag önskade, allt gick ganska fort från det att vattnet gick tills det att han var ute. Hade en grym barnmorska som förlöste mig och Calle var ett otroligt stöd. Längtar faktiskt efter att få göra om det sjukt nog.

Och ni som har detta framför er är jag avis på! Att föda barn är det coolaste jag gjort i hela mitt liv!

Måste bara slå ett slag för hur glad jag är att jag gjorde en gravidfotografering. Är ni också preggo så gör det, värt varenda krona och minut. Funderar på att göra en fotobok av alla bilder och ge till Calle i julklapp men det kanske är jättekonstigt? Kanske ska göra en sån vägghängd kalender med nakenbilder istället? Vad röstar ni på?

Gällande hallonbladsteet som jag häver i mig som så många av er var nyfikna på så svarade majoriteten som testat det att det inte satte igång förlossningen men att man blöder väldigt mycket mindre både under förlossning och efter. Väldigt många hade positiva erfarenheter av just hallonbladsteet så jag tänker nog fortsätta med det. För vissa hade förlossningen startat efter att ha druckit flera koppar men om det beror på just teet är ju så svårt att svara på! Tydligen ska det också vara superbra att dricka under mensen om man har problem med att man blöder mycket!

Cravings: Samma som innan, hemlagad mat med mycket grönsaker och speciellt tomater. Jag är hungrig som en varg just nu, så sugen på mat hela tiden och stoppar i mig ALLT jag kommer över och det blir mycket sötsaker. Får lätt ångest över just sötsaker och mer nu när jag är gravid än innan sjukt nog, det är ju nu man borde släppa det helt men tror jag bryr mig för mycket om det som ligger i magen för att släppa det. Fattar ju själv att massa socker osv inte är bra för varken mig eller bebis men så sjuka mängder äter jag inte ens, Någon som upplevt samma?

Min kropp: Känner mig otymplig och har ett enormt tryck nedåt i magen. Har inte börjat läcka mjölk alls men mina bröst är så j*vla ömma nu, och stora! Fasar över att dem ska bli ännu större när han är född och jag (om det går) börjar amma.

Allmänt: Längtan är brutal nu, tänker på bebis varje dag, hela tiden och längtar verkligen ihjäl mig. Vill verkligen få ta på honom de kläder som jag nu tvättar, viker och lägger in i hans garderob.

Känner mig taggad men givetvis nervös på förlossningen, mest för att man inte vet när det är - det kan ju verkligen hända när som helst nu. Något jag dock känner mig säker på är att jag inte vill gå över tiden, känner att denna graviditet räcker nu och orkar inte många migränanfall till innan jag bryter ihop totalt. Att ha denna typ kroniska migränen har vart tufft från början men ju större jag blir och ju tröttare jag är nu som höggravid så är anfallen mycket vidrigare än när jag hade vanlig kroppsform och energi. Min kropp är ju dessutom så mycket mer beroende av mat nu än innan så att gå två dagar (som det blir vid ett anfall) utan att få i sig ens vatten är riktigt påfrestande som höggravid. Vill inte känna mig helt jäkla slutkörd när det väl är dags.

Här hemma jobbar vi på med de saker som skulle kunna sätta igång det, hallonbladste, ananas, dadlar, långa promenader och yoga. Färdknäppen har vi inte testat än men helt ärligt så är ingen av oss särskilt sugna på den grejen och ORKA ligga bara för att. Min mage är gigantisk nu, bebis trycker på nedåt som satan och jag känner mig verkligen så fruktansvärt osexig. Vi får se, händer det och att det funkar lär jag ju berätta det för er! Det är för övrigt en sak jag kan störa mig på, det pratas för lite om just sex under graviditet. Ingen säger ju som det egentligen är haha. Visst att det för många är som vanligt/ännu bättre men dem flesta som man pratar med känner ju att det verkligen suger? Många har en partner som tycker det känns konstigt eftersom man har sitt barn "i vägen" och jag fattar det. Jag själv tycker det känns lite konstigt och man känner sig inte supersexig med värsta kulan i vägen och att behöva HLR efter 2 minuter haha. Äsch, har färdknäppen funkat för någon av er? Vi får ju iallafall ge det ett försök tänker jag!

BH (klick) // Världens bästa gravidtrosa (klick) // Jackan är vintage!

Foto: Annie Hyrefeldt

Ge mig min bebis nu känner jag mest! Det finns inget vi längtar och suktar efter så mycket som vårat barn nu här hemma, vi pratar om honom och förlossningen konstant och blir pirriga när vi pratar om våran målbild. Tydligen så är det bra att både mamma och pappa har en gemensam målbild att påminna varandra om under förlossningen när det känns tufft och våran gemensamma målbild är första mötet mellan bebis (som fortfarande inte har något namn) och våran Meja. Blir lite tårögd av tanken.

Många frågar också om Meja märker av att något är på gång och svar ja, hon ska alltid ligga nära magen, är extremt mammig och blir fly förbannad om någon annan hund vill hälsa på mig. I hundparken sätter hon sig mellan mina ben och bara glor på alla andra hundar, någon som upplever/upplevt samma?

Cravings: Känns som att jag äter allt som kommer i min väg. Är hungrig exakt hela tiden. Det som är mest uppskattat på tallriken är hemlagad mat, blir äcklad av tanken på hämtmat och det gäller all hämtmat. Tomater i alla former är fortfarande något jag inte kan få nog av och det har ju suttit i sedan dem allra första veckorna av graviditeten.

Min kropp: Nu börjar jag märka att jag gått upp i vikt på fler ställen än runt magen, inte mycket men jag känner mig svullen - vilket inte är konstigt i vecka 37 haha. Är fortfarande smidig men det trycker nedåt hela tiden och har mycket sammandragningar nu, dock inget som gör ont utan mer att man får pausa det man håller på med lite.

Allmänt: Är så fruktansvärt taggad på förlossningen nu. Hoppas varje kväll jag går och lägger mig att vattnet ska gå eller att jag ska börja få värkar. Det kan ju verkligen köra igång när som helst men också om ett jävla tag.

Vi går också i karantän idag så efter denna dagen blir det jag C och Meja här hemma och så får vi socialisera oss utomhus på promenader med vänner och familj tills dess att bebis ankommer. Vi har lite ångest över det men det är vad det är, vi riskerar inte att C inte får vara med på förlossningen. Har förstått att dem är ganska hårda och släpper inte igenom minsta förkylningssymptom (gäller anhöriga) inne på förlossningen.

Har också fått bekräftat att C inte får vara med på BB och det känns ju skit men ändå okej, tror att han tycker det känns tuffare än jag och jag förstår det. Jag får ju ligga nära våran lilla kille medans han bara får åka hem ensam och vänta. Har jag tur ligger min svägerska och lillemans kusin också på BB så då har vi ju varandra! Vi är nämligen beräknade med 2 dagars mellanrum!